En famn

När skavsåren i min själ har gjort för ont och minnenas stenar har fortsatt att gnaga har jag kapslat in det i ett paket som jag fick öppna senare. Jag lade det i minnenas arkiv för att öppnas när jag är stark nog att se innehållet. Det uppstod ett vakuum som jag inte visste vad det skulle fyllas med. Det var och är en saknad av något som jag inte har förstått. När jag såg en familjefilm där pappan verkligen brydde sig om sina barn och omhuldade dem med omtanke och kärlek som är av det äkta och sunda slaget, grät jag och jag förstod aldrig varför.
Det finns en tomhet inom mig som jag inte har vetat hur det ska fyllas men när jag läste BettyB:s skrivpuff idag, såg jag mitt vakuum i ett nytt ljus. Naturligtvis så är det min pappas omfamning jag saknar. Den person som jag aldrig förstod vad han gjorde i vår familj. Han som inte fanns till för oss utan spelade "Allan" inför alla andra och köpte presenter till dem som inte ingick i vår familj. Det jag saknar är den famn som var avsedd för mig och min syster men som aldrig brukades till sitt rätta syfte.
Jag saknar den tryggheten som den skulle ge. Tänk om jag hade vetat för länge sedan att det var det som fattades mig. Nu är det för sent, han finns inte mer.