Utmaning 37 - 6 februari

Här är någon som känner sig efterlängtad

Varje år är det samma sak. I många månader så förbereder sig familjen. Hur blir det i år? Kommer det vara lika lyckat som förut eller har man tröttnat? Många frågor trängs i hjärnkontoret, nervositeten pockar på och sipprar ut i porerna. ”Jag vill inte bli avslöjad” tänker han, det skulle vara så förödande. En stor förändring skulle då ske och han var inte beredd på det än. Lite till ville han ändå vara med om det. En gång till. Han var som ett barn som ville åka karusell en gång till, bara en gång till. Men det här var så speciellt och han var riktigt lysande. Glädjen fann inga gränser, han kunde verkligen känna förväntan långt innan entrén, en accelererande känslostorm som när han öppnade dörren skulle komma emot honom. Det här var hans stora rollprestation. Varje gång förändrade han kläderna, ändrade dialekten, gick på ett annat sätt. Ett år haltade han så mycket så ryggen låste sig. Det var riktigt illa då, men han kunde behålla hemligheten, fastän påfrestningen blev stor. Men i år är det lite annorlunda. Så var det dags. Bank, bank lät det på dörren. Lätta barnfötter hoppade jämfota på andra sidan och glada hejarop och skratt blandade med nervösa skrik.
Så öppnar han dörren och som varje år frågan han: Finns det några snälla barn här? Jaaaaa, skriker alla barn. Pappa är tomte i år!