Jag anmälde mig till Fackboksverkstad i London nu i början på februari, men Ann skickade ett mejl och förvarnade om att det inte var så många som har anmält sig. Trist tycker jag för jag ville verkligan åka till London av flera skäl. Dels så behöver jag drillas i konsten och få nya infallsvinklar, men också önskade jag mig en gemenskap, att få prata böcker och skrivandets våndor. Jag tror ju att jag är alldeles ensam med mina skrivarkramper men inser ju med hjärnan att det inte är så. Men ensamheten har så långa klor så ibland känner man sig (eller jag känner mig) så förtvivlat ensam i skrivarboden. Dessutom ville jag för mig själv bevisa att jag klarar mig ensam utomlands trots alla hälsoproblem. Dessa kan få en att känna sig som en bebis som alltid måste ha någon i närheten ”ifall” något händer. Man måste ta sig ut ur sin bekvämlighetszon och känna att vuxenskapet bär en. Så när nu inte Londonkursen blev av så får jag försöka hitta något annat.
Men jag känner ändå, trots allt motstånd, att jag har medvind. Visst har jag?
Skrivadventskalendern gav oss uppmaning att sätta upp mål för skrivandet och det har jag gjort för mig själv. I alla fall mentalt, men ska skriva ner det så att jag kan pricka av vartefter jag blir klar. Det och tidningen Skriva får dra mig framåt i medvinden.
Jag säger lycka till, till mig själv och till alla er som finns där ute i cyberrymden och som läser det här.
God fortsättning på det underbara år vi har framför oss. 364 oskrivna dagar har vi kvar att fylla.
Att intala sig själv att ta tag i vad det än vara månde är första steget, men det är det andra steget som jag tycker är så svårt. Att verkligen göra det man säger. Lycka till med vindarna framöver
SvaraRaderaHoppas på 364 dagar med medvind.
SvaraRaderaMan seglar i motvind också. Det är bara lite krångligare.... men det är klart att medvind känns bättre. Lycka till!
SvaraRadera