Medkänsla

Medkänsla! Det är väl ingen som vill ha medkänsla! Vad ska jag ha det till? De gånger jag har suttit i klistret har det inte hjälp mig en millimeter om jag har fått medkänsla. Det enda som har hjälpt har varit en handfast hjälp. En som har räckt ut en hand för att dra upp mig eller en som har bjudit på middag när jag har haft en tom plånbok. Men medkänsla, enbart, har aldrig hjälpt. Även om den som har räckt ut sin hand för att ta tag i mig, har varit arg och tyckt att fått skylla mig själv, har jag ju fått hjälp. Är det medkänsla? Kanske om det i dennes vrede också har rymt en handling. Men enbart medkänsla har inte förändrat ett smack. De gånger när jag har gråtit för att livet har varit för grymt har medkänsla hos andra bara inneburit att jag har fått rätten att gråta, men ingen har kunnat ändra situationen.
Nu när jag har hunnit så här långt i mitt klagande på medkänsla, känner jag, det måste jag erkänna, att det är skönare att gråta tillsammans med någon än att gråta gömd och i sin ensamhet. Annars har jag gått genom livet och varit som ett skaldjur. Hård på utsidan och blödande inuti. Utan det hårda skalet skulle jag sjunkit ihop och inte kunnat resa mig. Om någon visat mig medkänsla då utan att tillåta mig det hårda skalet hade jag inte orkat hålla mig upprätt. Ibland är det så livet är. Det är en av kurserna i LHS-utbildningen. (Läses Livets Hårda Skola)