”Kan inte vi få bli inbjuden till dig och sova över i helgen?” Frågan kom från en väninna till min dotter. Väninnan tycker att jag kan vara hennes mamma i den här delen av landet. Hennes egen mamma bor långt härifrån och de kan inte träffas så där helt apropå. Visst vill jag vara hennes ”mamma” jag har ju fler barn själv så jag är ju van, tänker jag med ett leende. Inbjudan är ju mycket smickrande, eller hur? Det är ju inte varje dag som men blir vald till mamma.
Det är en rar liten familj, sonen deras är drygt ett år och när han kommer hittar han, som alla andra barn gör, direkt till favoritrummet och till favoritskåpet i köket. Där ska skålen med den lilla vispen stå och i favoritrummet ska alla leksaker ligga på sängen och i den lilla korgen. Familjen fungerar som mina egna barn. Hämtar i skåpen och lådorna det de behöver, tar med sig mat och bjuder på. Det är helt fantastiskt att få rå om en familj som jag inte visste var på väg in i min egen familj. När vi då är samlade allihop blir vi väldigt många. Jag har ju alltid velat ha fem barn men det blev tre och därför har jag väl plats för fler. När vi sitter tillsammans runt matbordet alla mina barn med familjer så blir jag alltid så varm om hjärtat. Det är en rikedom som inte kan mätas i pengar.