Rynka

Det värsta som kan hända är att jag inte får en rynka alls. Precis som på den mannen jag såg för länge sedan. En gråhårig äldre man som var slät i hyn som en bebis. Jag stirrade länge på honom och undrade vad det var för fel på honom. Jag såg att det var något som inte stämde men kunde inte sätta fingret på det. Till slut såg jag att han inte hade en enda rynka. Så vill inte jag ha det. Så jag sätter mig framför spegeln och tittar på det ansikte som dyker upp. Mitt ansikte.

En rynka och en rynka till. Att jag inte hade sett dem förut. Var kommer alla dessa ifrån? Bekymmer? Jag låtsas att minen ska se bekymrad ut när jag försöker se om någon rynka passar in. Nä jag tror inte att det var därför som de där strecken vid ögonen hade djupnat. Det såg inte så ut. Men varför har de kommit då? Om jag ser arg ut, hur blir det då? Jag försökte se arg ut. Men då kom rynkan mellan ögonbrynen fram. Precis som mamma hade. Hon hade en rynka mellan ögonbrynen när jag hade gjort något dumt, då för länge sedan. Nu har hennes argrynka fastnat så den sitter alltid där mellan ögonbrynen. Jag får tänka på det så jag inte är arg så ofta.
Men varför har jag fått mina rynkor? De där tvärsgående på pannan, hur kommer de dit? Jag testar framför spegeln och ser att de kommer fram när jag ser förvånad ut. Då ser pannan ut som en tvättbräda med små räfflor och argrynkan försvinner.
De allt djupare vecken från näsan och ner till hakan. Hur kommer de dit? – Jag testar! När jag är sur ☹ då syns de mest. Men de syns även lite när jag är glad. Ja och nu ser jag att rynkorna vid ögonen kommer fram när jag är glad. Jag bestämmer mig för att från och med nu måste jag se glad ut, för det ser trevligast ut i spegeln. Och skulle inte det fungera ihop med mitt inre tillstånd får jag väl se förvånad ut. Då är det bara pannan som skrynklar ihop sig och jag kan ju alltid skaffa hellugg.

Jag är stark, jag är fri, jag är pigg - äntligen

Det är så märkligt. Strax efter nyår vaknade jag en morgon alldeles pigg och kände mig utvilad. Jag låg kvar i sängen en stund och njöt av denna ljuvliga känsla av att bara få vara till och vara glad och känna att jag har ork. Tackade mig själv för att jag hade varit så förståndig att jag hade tagit ledigt mellan jul och trettondag jul. Två veckors ledighet var vad jag verkligen behövde. Under en lång tid hade jag varit så trött och orkeslös och i ljuset av friskhet kände jag att jag troligtvis har haft en depression light. Jag vet att vi slarvar ofta med diagnosen depression för det är verkligen ingen roligt tillstånd, men ändå kan vi känna att vi är mer än bara deprimerade. I det tillståndet hade jag varit länge, i flera år faktiskt och med det följde en orkeslöshet som var mer än slöhet.
Jag låg där i sängen, förvånad över detta nya som välde över mig. När jag satte mig upp och satte fötterna på golvet upplevde jag det som att något fattades. Vad var det som fattades? Allt kändes ju bra? Ja, det var det, allt kändes bra. Jag har inte ont längre. I 24 år, ända sedan jag hade hjärtinfarkten som var ganska stor, har jag haft en smärta i kroppen. Den hade blivit en del av mig och jag har inte tänkt på den utan den har ju bara funnits där. En stelhet runt varje muskel och varje led, trots att jag i flera år tränat på gym, och en smärta som gjort mig stundvis orkeslös. Nu var den borta och jag kände det som att den fattades. En märklig känsla. Jag vet inte om det beror på att jag hade, på eget bevåg, ätit kalcium och D-vitaminer under några veckor. Eller om det har varit något annat som har inverkat. Just nu spelar det ingen roll vad det kan vara. Jag känner mig fortfarande fri och pigg och njuter av varje dag.




Jag visar er det fotot av mig när jag äter frukost i New York. En stad som kändes kreativ och full av liv. Vi bodde just i de kvarteren där många författare har bott och där det finns flera skolor och universitet. Jag hade fått resan av mina nära och kära och många vänner.










På många kaféer och Starbucks satt det både unga och gamla med sina laptops och de flesta hade en MacBook. Eftersom jag själv är en MacBook-ägare och är en jättenöjd sådan var vi ju tvungna att känna och klämma på en iPad. Vilket ni ser här.


Då, i höstas när resan var, hade jag ännu inte blivit smärtfri. Det var ändå ljuvligt och befriande att vistas i staden NY.

Att åstadkomma något

Gör som du vill! Skrek hon, mamman. Annica hade vunnit men visste inte vad hon skulle göra. Striden hade bara varit rolig så länge det var en strid. Nu var det bara tomt. Gör som du vill hade mamma sagt. Men vad ville Annica? Vad skulle hon göra?
Kompisarna hade tjatat på henne att hon skulle följa med på bio. Det var ju ändå lördag och vad skulle de annars göra? Att vara hemma skulle bara vara dötråkigt och inget man kunde berätta om på måndag i plugget. Att ha varit i stan och kollat på bio var i alla fall bättre än inget. Annica visste att mamma inte tyckte om att hon åkte in till stan eller i alla fall inte att hon var ute så sent. Dessutom så var hon tvungen att gå sista biten från busshållplatsen och ensam eftersom kompisarna bodde längre ner på gatan och skulle åka en hållplats till. Egentligen hade hon inte råd att hänga med. Veckopengen var inte så stor, gick hon på bio hade hon inga mer pengar på en hel vecka.
Gör som du vill hade ju mamma sagt, så nu kunde hon inte skylla på henne för att säga att hon inte kunde följa med. Det hade varit bättre om inte mamma hade gett upp utan gett henne ett förbud. Då hade hon kunnat få kompisarnas medlidande men nu måste hon stå där själv och säga att hon inte vill. Hon måste ta det ansvaret själv. För hon vill egentligen inte gå på bio. Det är bättre att hon sitter barnvakt till Sofia så att hennes mamma och pappa kan gå på bio. Då kan hon få en hundralapp eller vad de tänker betala henne och det kan hon sätta undan till den stora drömmen.
Nej, hon skulle säga nej till kompisarna och säga som det var, hon har inte råd och dessutom skulle hon säga att hon ska vara barnvakt. Till nästa vinter har hon nog råd att köpa den där snygga jackan som hon har drömt om så länge. Det här kändes bra, då gjorde hon något i stället för att bara slösa.