Eländena samarbetar

En orolig natt. Vaknar tidigt mitt i en konstig dröm som återkommer alltför ofta. Den slutar alltid med att allt försvinner och jag löses upp i något intet. Begriper inte någonting så jag struntar i att försöka tyda om det nu finns något att tyda. Ligger vaken länge efter ett nödbesök på toa och tankarna far planlöst omkring. Slumrar in och vaknar av en raspig radio som försöker förmedla nyheter om vad som hänt i världen. Elände har hänt, människor har blivit dödade och djur har fått resistenta bakterier i sina sår, typ sjukhussjukan. Så nu är jag glad och pigg att börja en ny dag. :(
Snö, de har hotat med snö också. Kroppen värker som om jag har feber och novembermörkret vill krypa in i mitt sinne.
Som kompensation och i trots sitter jag vid mitt skrivbord med en kopp gott kaffe, tända stearinljus och skriver i det fladdrande skenet med min reservoarpenna, min 50-årspresent från barnen. Dessa älskade ungar som alltid ger mig glädje och även bekymmer såsom det bör.

En famn

När skavsåren i min själ har gjort för ont och minnenas stenar har fortsatt att gnaga har jag kapslat in det i ett paket som jag fick öppna senare. Jag lade det i minnenas arkiv för att öppnas när jag är stark nog att se innehållet. Det uppstod ett vakuum som jag inte visste vad det skulle fyllas med. Det var och är en saknad av något som jag inte har förstått. När jag såg en familjefilm där pappan verkligen brydde sig om sina barn och omhuldade dem med omtanke och kärlek som är av det äkta och sunda slaget, grät jag och jag förstod aldrig varför.
Det finns en tomhet inom mig som jag inte har vetat hur det ska fyllas men när jag läste BettyB:s skrivpuff idag, såg jag mitt vakuum i ett nytt ljus. Naturligtvis så är det min pappas omfamning jag saknar. Den person som jag aldrig förstod vad han gjorde i vår familj. Han som inte fanns till för oss utan spelade "Allan" inför alla andra och köpte presenter till dem som inte ingick i vår familj. Det jag saknar är den famn som var avsedd för mig och min syster men som aldrig brukades till sitt rätta syfte.
Jag saknar den tryggheten som den skulle ge. Tänk om jag hade vetat för länge sedan att det var det som fattades mig. Nu är det för sent, han finns inte mer.

Drag

Det är verkligen inget drag i mitt skrivande. Om jag fick önska mig något just nu, så är det tid, tid och mer tid. Det här med att skriva är inte någon söndagsutflykt när solen skiner utan det är ett hårt slit med klister i baken. Någon har sagt att skriva är 2 procent talang, tre procent inspiration och 95 procent transpiration. Jag tror att jag idag håller med om det. Det är ofta jag är inne på mina medskrivpuffares sidor och beundrar och förundrar mig över att ni alla orkar skriva så bra. Själv är jag rastlös och frustrerad i mitt skrivande men jag vet att det är det jag ska göra. Jag har ingen musa som Stephen King har, inte heller har jag den disciplin som Elizabeth Georg har men å andra sidan vill jag inte skriva skräckromaner eller deckare som de gör. Vad skriver jag om då? undrar nog någon.
Jag skriver just nu om Debora, Israels domare under domartiden ca 1200 år f.Kr. och vad kan hon berätta för mig? Ja, det är det jag skriver om nu. Jag undrar hur kvinnorna hade det då. Jag har ju trott att kvinnorna varken fick synas eller höras, men det är nog fel. Så medan jag skriver forskar jag lite här och där.
Så det här är mitt bidrag till dagens skrivpuff och snart är det gårdagens skrivuppgift jag svarar på. Ville bara skriva detta så att jag inte blir bortglömd bland alla skrivarvänner.