Utmaning 205 – Tång

Gotland på 60-talet. Annika gick omkring på stranden och funderade. De skulle vara där i fyra veckor, stugan hennes föräldrar hade hyrt var rätt okey. Det var ju ändå ett sommarhus. Bonden som hyrde ut stugan var trevlig men både han och hans fru var gamla och såg rätt slitna ut, men de var jättesnälla. Det var fint på Gotland. Nästan som att komma utomlands, men här förstod man nästan vad folk sa´. Hon var 14 år och det var många tankar som rörde sig i huvudet på henne och skulle det vara så omöjligt att få tänka i fred! Kunde de inte begripa det? Hennes syster och syrrans kompis. Annikas morbror hade just dött, så deras kusin var också med. Men Annika orkade inte tänka på det nu. Det var så mycket annat som fanns inom henne. Hon dög inte till någonting, skulle bara var duktig och hjälpa till men ibland fanns det ingen ork. Kunde ingen förstå att hon hade det svårt med allt! Det var något inom henne som tryckte på och hon kunde inte förstå vad det var. Syrran skulle hela tiden reta henne och trots att hon svarade emot blev hon ledsen. Inuti, i själen eller om det var i huvudet, var det en enda oreda av olika tankar.
Fötterna gick omkring som av sig självt bland stenar, sand och en massa äcklig tång. Det gjorde ont när hon trampade på den torra tången, men samtidigt kändes det skönt att höra kraschet när tångbubblorna gick sönder. Det här skulle man ha i rabatterna nära husen eller i trädgårdslanden. Det var en utmärkt gödning sa bonden. Men fy vad äckligt! Undrar om grönsakerna smakade fisk efteråt? Men kanske inte, man gödslade ju med koskit också och det hade hon inte känt att morötterna smakade. Koskit alltså!
På något sätt hjälpte det henne att få en balans inuti sig, när hon gick här på stranden. Det kom ett lugn i bröstet så efter en stund bland de illaluktade tångruskorna kunde hon gå tillbaka till röran i huset. Det var fint att få vara här på Gotland, ett tag.

Kafirlime och Oliver på tillväxt

Här är kafirlimen på väg upp ur jorden.


Och här är en annan kämpe. Mitt olivträd som har pyttesmå oliver. Jag hoppas att de kan växa sig större. Inte vet jag om man kan äta de här som växer hos oss i Sverige. Är det någon som vet?



Det här var en visning av en av mina kreativa sidor.

Kafirlime

Det här är bilder på Kafirlime/ Papeda eller som de hette i affären där jag köpte frukten Leechlime. Jag frågade om det var samma frukt som kafirlime, men de kunde inte svara på det. Tur var så stod det i alla fall på kvittot att det är samma frukt som kafirlime. Det är ny bekantskap för mig. Denna frukt kan man använda både skalet som man river i en salladsdressing och saften kan också användas som man använder citrusfrukter för övrigt. Du kan också använda bladen. Alla dessa delar används ofta som krydda i den thailändska matlagningen. Den har en ganska stark doft som man inte kan ersätta med andra kryddor man kan komma ganska nära med lime- eller citronskal. Använd kafirlime med ingefära, vitlök, galangarot och chili. Saften av kafirlime används i fisk- eller fågelrätter. Limeblad används gärna ihop med kokosmjölk. Bladen har en karakteristisk smak av citron. De påminner till utseendet om lagerblad. Bladen bör tvättas noga innan de används. Om de rivs eller strimlas grovt så frigörs smaken bättre. Tre till fyra blad går det åt till en rätt för 4 portioner. Hela blad plockas bort ifrån maten före servering.
Jag blev inspirerad av detta och hittade som sagt kafirfrukten. Kärnorna tog jag tillvara på och satte dem i såjord i mitt lilla växthus som står på fönsterbrädan i vardagsrummet. Där får det mest ljus och nu har det kommit upp små stjälkar. Det ska bli jättespännande att se om jag kan få en kafirväxt, eller flera som jag kan ge bort.

Min balkong

I år är jag glad över min balkong. Har lyckats med att få tomater och snart så kanske det blir paprikor också. På tomatplantorna har jag fått små runda gröna tomater, stora som ärtor och paprikaplantorna har fått blomknoppar i toppen.
Pelargonerna blommar, de som jag köpte på torget för tio kronor styck för de var utblommade och lite ledsna i största allmänhet, är de som har störst blommor idag. De som jag köpte som sticklingar och som jag fortsatte att pyssla om så att de växte upp och blev större håller på att knoppas och några blommar. Det är en sådan tillfredsställelse att se något växa och bli vackert.
Basilikan och persiljan var fröer jag hittade i mina gömmor. Har försökt i många år att få dessa att bli så stora så jag kan skörda något. Myntan växer som det ogräs jag har läst om att det kan bli om man inte tuktar dem.
Så är det, med kärlek, jord som passar och vatten så har fröerna grott och växterna visar sin tacksamhet och blir det är menat att de ska bli. Vart frö av sin sort har tagit plats i krukorna på min balkong.

Storstädning eller ..

Nu är det läge att göra något åt kroppen. Ryggen har sagt ifrån; den klarar inte längre att slöa hela dagarna. Sitta på jobbet framför datorn och sedan lunka hem. Väl hemma är det inte styrketräning som gäller utan mer av pyssel och i bästa fall matlagning. Två dagar i rad vaknade jag med kramp i någon av ryggmusklerna. Hade mycket svårt att röra mig men med lite tvång och envishet gick det. Därefter var beslutet taget. – Jag måste gå på gymmet igen. Jag har ett årskort så det finns ingen ursäkt att inte gå i väg, men det är surt att behöva åka iväg efter en jobbig dag på jobbet. Det är ju så mycket annat som jag vill -, behöver - eller måste göra. Men en klok person sa: Man ångrar aldrig ett träningspass. Så nu gäller det att skaffa goda vanor, bra rutiner och så göra som Charlotte skriver på sin blogg ”Bara underbara kropp” – dagboksanteckningar från en viktresa, ”Jag är oförmögen att behandla mig själv respektfullt”. Jag tror att hon har kommit åt kärnan i de problem man har/får genom livet. Att man är oförmögen att behandla sig själv respektfullt. Om man kunde det skulle mycket se annorlunda ut.

Utmaning 188 – Något storslaget

Pia skriver på sin blogg idag om dagens ämne och om hur storslaget det är att Ann Ljungberg har den här bloggen. Jag vill verkligen ansluta mig till den applåderande skaran och skicka en tacksamhetens tanke till Ann och till alla skrivpuffare. Den här möjligheten att få kontakt med så många skrivande människor skulle det vara svårt att få fatt i annars. Jag vet ingen sajt som kan erbjuda denna mångfald. När jag pratat med mina vänner om vad jag skriver ser de mycket frågande ut när jag skriver om dagens utmaning men när jag får tillfället att svara så ser jag själv att det är helt fantastiskt. Här samlas människor som skriver på svenska var de än befinner sig i världen och med en stor skrivlust bjuder på sig själva. Vi är gamla och unga och vilken betydelse har nu det? När man går igenom perioder av svårigheter kan man skriva om det eller låta bli och återkomma när krafterna är tillbaka och ingen förfasar sig över det.
Jag är så tacksam att denna möjlighet finns. Ett litet nätverk av författare och blivande sådana. På den här bloggen har jag tränat på att låta mina, många gånger taffliga, texter komma ut till folk som jag inte känner. Det var i början ett liten nervskakande experiment för mig. Skulle jag våga? Eller skulle jag hitta på ett alias så att jag kunde förneka alltsammans om jag skulle ångra mig? Jag är kvar och jag har växt. Jag har insett att jag duger till att skriva. Det blir väl inga världsberömda verk, ännu, men något ska jag väl syssla med när jag blir ”stor”.

Utmaning 186 – Om något simpelt

Jag har sådant behov av att få berätta, det är därför jag håller på med dessa bloggar. Det är som att jag tvingar mig själv till att åstadkomma några skrivande rader. Vad är det som gör att det är så svårt? Jag läser Julia Camerons bok Lusten att skriva och tycker att det är goda råd hon ger i den. Det här med morgonpappren t.ex. Varje morgon ska man sätta sig och skriva tre stycken sidor, ungefär i A4-format, för att komma igång med skrivandet. Där ska man helt enkelt sätta pennan till pappret och skriva dessa tre sidor, sedan kan man göra sig i ordning och gå till jobbet. Det har blivit så att jag varje morgon går upp och gör frukost, jag klarar inte att skriva någonting utan frukost med bl.a. en god kopp kaffe, och sätter mig sedan och skriver tre sidor.
Varje morgon vaknar jag med en glädje att få skriva och vem bryr sig vad jag skriver om. Det är ingen som ska läsa det i alla fall. Det är helt simpelt ett mycket enkelt sätt att sätta Jante, Åklagaren och den egna censorn på plats. Det är en reningsprocess som sätts igång och skrivandet får ett eget liv, som jag inte alltid är medveten om. Allt har sin tid och just nu jobbar jag så.
Även August Strindberg hade sina metoder innan han skrev sina böcker. Varje dag han skulle skriva började han med att skriva fyra brev till vänner, om det nu bara var vänner, för att få igång flytet. Varje morgon har jag på detta sätt en ”gympaövning” med mina skrivarkrafter och väcker lusten att skriva.
Lätt som en plätt eller helt enkelt Simpelt.

Utmaning 184 - Ett rekord

Det var friluftsdag i skolan och alla skulle åka med abonnerad buss ut i skogen. Alla i högstadiet var tvungna att ta sig runt i något av de spår som gymnastiklärarna hade lagt ut. Man kunde välja ta en lätt bana som var snitslad och väldigt lätt att gå. Det var ju bara de som inte vågade ge sig ut i skogen som gick den banan. Förmodligen de som gick i sjuan, eller kanske de riktigt lata som insåg att det skulle gå fort och de kunde lägga sig i gräset och vila efteråt medan de väntade in alla andra. Men min kompis och jag var ju ändå scouter och var vana vid skogsäventyr. Vi ville ju gå en riktig bana med karta och kompass. Lätt som en plätt, var vår åsikt. Självklart skulle vi ta den. Den svåra banan, som killarna skulle gå. Var man 14 år så var sådant viktigt. Tuffa tjejer var vi i alla fall i början av banan.
Vi gick in i skogen med ett självklart lugn och hittade första kontrollen. Det här var ju lätt. Den andra kontrollen var inte heller några problem och inte heller den tredje. Men det fjärde var tydligen flyttad. Vi såg inte någonstans den orange/vita orienteringsskärmen. Hur många gånger vi än kontrollerade kartan och kompassen kunde vi inte hitta kontrollen. Men vi kunde ju inte ge upp! Det skulle vara för pinsamt. Vi som var scouter och vana vid skog och att läsa karta och använda kompass var ju inga problem hade vi ju sagt. Så vi letade vidare. Vi gick upp på flera av höjderna runt det område som kontrollen borde ligga och spanade åt alla håll. In i skrevor och runt konstiga trän och under nedhängande granris. Och där långt inne i en skreva i ett berg såg vi något orange och där, äntligen fann vi kontrollen och kunde få vår stämpel på kontrollkortet. Så fortsatte vi därifrån till de andra två kontrollerna och det var inga som helst problem. När vi äntligen kom i mål var nästan alla de andra eleverna borta. De hade fått åkt iväg med bussarna och lärarna var överlyckliga över att vi kom till rätta och kunde gå i mål. Visserligen var vi två timmar försenade men vi hade hittat alla kontroller och var överlyckliga. Vi fick då veta att man hade varit beredda på att gå ut i skogen och leta efter oss och så den stora nyheten var att det inte var alla som hade hittat alla kontroller.
Vi var de enda tjejerna som hade gått den svåra banan. När vi kom hem ringde det en representant från en orienteringsklubb och frågade oss om vi ville gå med i klubben och springa orientering för dem, men vi tackade artigt nej. Vi var nöjda med det vi hade, vår scoutkår och alla de utflykter vi hade med dem. På skolavslutningen det året fick vi också diplom för vi hade ju vunnit första pris för flickorna i orienteringen på den svåra banan. Men vi visste ju att det rekordet inte var så svårt. Vi var ju de enda startade.